Det tråkiga först…

Ammi gick tom den här gången också, hon är svårflirtad min lilla röda. Sen finns det väl hundra olika anledningar till varför det är så men jag låter bli att gissa. Men fortsätter hon att vara lika pigg och fräsh som hon är nu försöker jag nog en gång till framåt hösten, men med lite ”om och kring” för att optimera chanserna (och sen får det vara nog). Tills dess har jag ju chansen att få henne färdig på kor under sommarens trials, så inget ont som inte har nåt gott med sej 😉

På tal om trials. Vi har ju under dom senaste åren varit dom enda som har ordnat trials i WEWASC/ASCA´s regi, lite för att jag själv så gärna vill tävla. I år när vi inte kan ha nån så kommer det att ordnas tre stycken och jag tycker att det är SÅ roligt att fler har gett sej på det och det ska bli SÅ kul att ”bara” vara tävlande. Vem vet, nu kanske jag kommer att orka med att vara social om kvällarna. 🙂

Hundarna för övrigt mår bra, jag har kunnat utöka våra kondis-promenader rätt rejält sen jag blev av med bihåleinflammationen, och det är bra för både mej och hundarna. Jag och två av dom går en 5 km runda kvart i sex nästan varje morgon, som tar ca 50 minuter och just nu är det mörkt när vi går och solen tittar fram över trädtopparna när vi är hemma igen. Ofta ser vi rådjur på fälten och gäss och svanar sträcker över oss. Grönt börjar det bli också så det syns att solen och värmen gör nytta. Härligt!

Tyvärr överlevde inte min gamla cykel vintern annars hade det varit läge att dra igång den träningen också. Får väl se om jag kan hitta nåt billigt alternativ framåt sommaren. Däremot har jag ett gäng klövar att hämta hos vänner så blodspårsövningarna ska igång snarast. Och igår var jag till bruxan med Bluff så den träningen får väl också anses påbörjad, jag tränar med två ”gamla” kompisar och det blir ju så mycket lättare att ge sej iväg när man vet att nån står och väntar. Bluff impade på mej lite, hade räknat med vild och hysterisk och ”kan inget” och ”kommer inte ihåg”, men efter dom första tio minuternas skrikande och åbäkande samlade han ihop sej och visade att han minsann kan. Gullhunden! Men nu är han trött 😉

Och minsann om vi inte fortsätter att bli riktigt sociala. I söndags var Marie (med Molly) och hennes Ludde här och åt middag. Vi har ju tillbringat ett antal timmar ihop i vallningshagen men sällan under andra former. Riktigt trevligt var det och Ludde, som vi bara sett som hastigast, var riktigt trevlig han också. Vi får väl se om vi inte kan lura med dom på nån trial i sommar också.