Det blev pest… Efter mycket om och men har jag bestämt mej för att ta ett vilo-år från vallningen eftersom jag inte ser ut att kunna vila mej i form i brådrasket. Just nu tar det mer ork och kraft än jag mäktar med bara att ta sej till träning, även om jag har hittat bra ställen inte så långt härifrån. Dessutom har det mesta som kunnat krångla gjort det, blev tex överlycklig över att få en restplats på kurs på nötter för nån jag velat valla för länge men just som jag konstaterat att jag faktiskt hade lite pengar över och kunde anmäla mej bet jag sönder en tand och med fler trasiga lär inte den räkningen bli billig. Det är helt enkelt inte mitt år… Men droppen som fick mej att ta beslutet var konstaterandet av mitt höga blodtryck. Oj säger alla när jag talar om hur högt det är, även vårdpersonal, så jag bör väl ta det på allvar. Oro och frustration ska vara bidragande orsaker till högt blodtryck och just nu är det faktiskt vallningen som jag ”stressar” mest över. Inte för att jag vallar för mycket utan jag blir ju istället oftast stressad av det jag INTE hinner/orkar/klarar eftersom jag tycker att ska man göra nåt, ska man göra det bra. Och efter mycket funderande väljer jag även att inte åka och titta på kommande vallningstävlingar och andra vallningsträffar, jag tror helt enkelt att jag skulle vara mest ledsen över att vara där men ändå inte delta. Tråkigast av allt är att inte få träffa alla kompisar i dessa sammanhang men jag hoppas att dom finns kvar till nästa år (om nån har vägarna förbi är ni mer än välkomna hit).
Nu ska vi istället försöka hitta andra lösningar till både träning och semester. Eftersom jag inte heller orkar med mina långa promenader (är hur skruttig som helst efter en kilometer…) och inte heller orkar med långa skogsspår, ska vi försöka oss på sök. Hasse ska kolla om räddning är nåt för honom och Troll och då är det ju även bra med skogssök. Kanske kan jag få med honom och grabbarna nån extra dag i veckan så att alla hundarna kan få leta lite. Tur är i alla fall att jag har tränat hundarna i perioder så att dom är någolunda vana vid att det inte händer nånting speciellt, men visst märker jag att dom går upp i stress lättare. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man hade en massa hundlösa träningssugna kompisar – eller bara en liten knähund 😉
För övrigt väntar läkarsamtal och mer kontroller så jag hoppas verkligen att det leder till nåt mer än ett frikort, vilket jag för övrigt aldrig haft. Jag är väldigt bortskämd med att vara frisk och stark förutom kortvariga skador, och är väldigt frustrerad och ledsen över att inte kunna göra allt det där jag vill nu när vi har gott om tid och grabbarna är stora nog att vara hemma själva ett par timmar. Jag har tom svårt att handarbeta (vilket jag älskar) eftersom ”det trötta” ofta även slår sej på ögonen som grus eller suddigt seende. Om det hjälpte skulle jag sova dagarna igenom men tyvärr har det ingen effekt och då känns det onödigt.
Snart har Hasse semester och då tar vi antagligen husvagnen och åker och gör ingenting, kanske till västkusten. Det ser jag fram emot!