Obegripligt svårt att förstå…

Att vännen, uppfödaren, trial-fixaren, ASCA-domaren, ”Mr ASCA Sweden”, starka, goa och trygga Gunnar Larsson är borta efter att ha kämpat mot sjukdom i ett år.

För snart 11 år sedan samlade Hasse och jag ihop alla det årets jul-pengar och åkte till Salbohed och köpte en liten röd aussie-tik, Crofter Holding’s Amorcita Roja ”Ammi”. På köpet fick vi goda vänner. Genom sitt stora engagemang fick Gunnar och Marianne oss intresserade av vallning och då framför allt ASCA’s prover framtagna för rasen. Genom åren har det lett till en massa olika arrangemang inom vallning, både ”här och där”, små som stora, och vi fick även hjälp att arrangera egna sk ”trials”. Gunnar fanns alltid där som stöd, vare sej det gällde vallningsträning, engelska ansökningsformulär eller nästan vad som helst. En tidig söndagmorgon ringde jag honom i lite panik efter att ha suttit vaken hela natten med en valpande Ammi, inte riktigt säker på att hon var klar, med en ankvallningskurs på gång. Gunnar satte sej i bilen och kom och tog förmiddagens pass i ank-hagen så att jag kunde stanna hos Ammi så länge det behövdes.

Under en period bodde han hos oss tre veckor i samband med ett jobb och lättare gäst har jag aldrig haft. Han ”bodde in sej” omedelbart tillsammans med vår stökiga familj, hjälpte till där det behövdes, tyckte att all mat jag lagade var gott, påpekade aldrig att det behövdes städas och krävde aldrig mer uppmärksamhet än vi orkade ge. Hasse pratar fortfarande om den perioden som en av dom bästa nånsin – han fick mat och matlåda ordnat VARJE dag 😉

Vi träffade Gunnar flera gånger den sista tiden och även om kroppen delvis slutat att fungera var Gunnar som han alltid varit, med lugnet, tryggheten och glimten i ögat kvar. Vi kunde inte längre kommunicera som vanligt men kontakten fanns där, genom ögon och kramar, även om vi inte alltid förstod vad han ville säga.

Jag är tacksam att ha varit vän med Gunnar, och kunnat lära mej av honom, framför allt inom ASCA-vallningen, men även hur man kan vara som vän, som människa. Vi träffades inte så speciellt ofta men jag/vi att sakna honom mycket, sakna att han inte längre ”finns där”.

En av dom bästa ”ever”….

Bilden är från vår första ”trial” med Maxine Schvaneveldt som domare, där Gunnar plockade till sej en massa av dom största rosetterna med både Chica och Easy. Precis så vill jag komma ihåg honom, brett leende med ett par hundar omkring sej.