Fätorpet's kennel

Äntligen fick Kivi och Jake ”till det” och dessutom på absolut bäst dag enligt progesteronprov. I början av juni gör vi ett ultraljud för att få veta om det finns några valpar på gång.

 

Nu löper Kivi 🙂 Trolig parning i mitten/slutet av vecka 19. Fortsättning följer…

 

 

Nu är det ett gäng som väntar och längtar efter att Kivi ska börja löpa, jag inte minst 😉 Tyvärr ser det ut som hon håller på sej och vi försöker för närvarande planera om sommaren lite OM det skulle komma lite valpar då.  En eventuell resa till Island i augusti ser ut att vara helt körd 🙁 Som vanligt blir det inte som man tänkt sej och som vanligt undrar jag varför jag inte föder upp guldfiskar istället 🙂 Nåja, den som väntar på någe gott… 😉

Under tiden har Kivi fått åka hem till Mikaela eftersom hon mår så mycket bättre nu när bebisen är ute, men det skulle inte förvåna mej om Mikaela ringer i slutet av veckan och säger att Kivi har börjat löpa 😉

Vi har alltså bara två hundar här hemma nu och så få hundar har vi inte haft på 12 år. Oftast har vi haft mellan 3 och 4 stycken men som mest hade vi sex. Ärligt talas känns det rätt bra med tanke på hur vi bor och hur jag mår emellanåt. Men det öppnar lite andra möjligheter och startar andra funderingar som leder till stooooor beslutsångest. Jag skulle ju gärna vilja ha en egen ungtik snart, frågan är bara i vilken kull. För att underlätta min uppfödning lite i framtiden planerar jag att inte ha några fodertikar i fortsättningen. Även om jag har haft väldigt bra samarbete med dom  fodervärdar jag har haft blir det ofrånkomligt lite extra jobb vid löp och parning.

Det tål att upprepas, jag har haft väldigt bra fodervärdar och är väldigt tacksam och glad för det.

Att spara en tik i kullen Kivi x Jake vore inte helt fel, jag tror att det kan bli bra valpar där. Å andra sidan har jag möjlighet att leasa in en kullsyster till Kivi till hösten och använda Bluff, och att få en liten Bluffdotter vore nåt alldeles speciellt och nåt jag drömt om ända sen jag fick hem honom. Men dessutom har jag ju Vera att spara nåt efter inom ett par år, och eftersom hon ser ut att utvecklas till en väldigt bra hund vore inte det helt fel eftersom jag i henne har båda mina stamtikar. Svårt är bara förnamnet. Just idag lutar jag åt en Bluffdotter men mycket kan hända innan det blir ett faktum. Vilken tur att jag inte behöver bestämma mej idag 🙂

Fätorpet’s Liljekonvalj ”Lilja”

Vår ”flockpolis”, gammeltanten, ”avelstiken”, vår gullegris och mysgumma är numera ensamhund i Norrköping hos ett ungt par som var nyfikna på aussie och kom hit och hälsade på för nån månad sedan.

Bilden: Movi går ”fot” med husse när vi provar på rally-lydnad på en kennelträff.

Movi har, av olika anledningar varit ”på väg bort” flera gånger under henne liv men det har alltid slutat med att hon blivit kvar. Senast förra året annonserade jag tom efter ett omplaceringshem men på grund av att en ”knöl” dök upp just då ville jag inte lämna bort henne. Det här paret kom en kväll för att hälsa på och lära sej mer om rasen australian shepherd, och efter ett par timmar på vårt köksgolv hade dom fastnat hårt för Movi – vem gillar inte henne 😉 Efter att ha fått några ”diskreta” undringar kom vi överens om att dom ev skulle få låna hem Movi ett par veckor men jag skickade först hem dom utan hund för att både dom och vi skulle få tänka över det. Efter ca två veckor lämnade vi över henne med ett lånekontrakt på två veckor och vi sa att ”sen får vi se”. Efter ytterligare två veckor var Jennie och Sebastian villiga att ge Movi ett permanent hem trots knölen –  som för övrigt inte har ändrat sej på 5-6 månader och med all sannolikhet är en fettknöl – och hennes relativt  höga ålder. Och så fick det bli.

Nu bor alltså Movi i lägenhet mitt i Norrköping men eftersom Jennie och Sebastian gillar friluftsliv och natur blir det många promenader och cykelturer. Ni kan läsa mer här: http://jennieastrom.blogspot.se/

Och när vi är inne på ämnet…

Det här med omplaceringar är ett diskussionsämne som jag under mina aktiva hundår råkat på många gånger. Jag har själv både lämnat bort och tagit emot hundar och har bara positiva erfarenheter. Naturligtvis finns det många faktorer som påverkar om en omplacering blir lyckad eller inte och det finns också många olika anledningar till att en hund placeras om. Det jag kan bli upprörd över är när människor ”dömer ut” andra människor för att dom inte har samma åsikter eller gör samma val som dom själva skulle göra (gäller även vid avlivning av djur).

Ett av dom vanligaste orsaken (eller kanske bara den orsaken man hör mest om) är att en hund blir ett ”problem” vilket många gånger beror på fel val från början, tex fel ras, fel individ, fel djurslag eller att man helt enkelt inte har haft tillräckliga kunskaper. Kan man anpassa sej efter situationen och få hjälp att reda ut problemet är det jättebra men jag har också sett många situationer där det inte är ett alternativ. Jag träffade en gång en medelålders ”dam” med bristande fysik och hennes äldre mamma , för att hjälpa till med en golden retriever som ”drog i kopplet”. Kvinnan hade tidigare haft hund, eller rättare sagt, hennes tidigare sambo hade haft en som han tog med sej när de flyttade isär. Av någon anledning tyckte hon att ”hund skulle man ha” och köpte en valp – som hon inte hade kunskaper att fostra eftersom det var den tidigare sambon som var hundintresserad och hade tränat den förra, – och som hon inte hade fysik tillräckligt bra eller andra möjligheter att kunna stimulera på ett bra sätt. Hunden var en pigg och trevlig hane ca två år gammal som alltså fick nöja sej med korta koppelpromenader OM det var torrt ute eftersom den inte heller fick bli smutsig. Ja hunden drog i kopplet, rejält, och hade dessutom kommit på en metod att från slakt koppel rycka omkull sin matte för att på det viset få en stunds frihet, bara för att den var livsglad och frustrerad. Jag mötte en olycklig kvinna som misslyckades varje dag, en kvinna som försent hade insett att hon egentligen var en ”katt-människa” men som var uppfostrad och påhejjad av sin mamma (och kanske övriga vänner och bekanta), som för övrigt inte på någe sätt hade med hunden att göra, att hade man ”tagit fan i båten” fick man minsann ro honom iland också.

Jag resonerar istället som så att har man tagit fan i båten ser man till att bli av med honom så fort som möjligt.

Att ha hund ska vara kul, stimulerande och berikande oavsett av vilken anledning man har skaffat hund. Är det inte det tycker jag att man ska försöka göra något åt det, på vilket sätt beror naturligtvis på varför det inte blev som man hade tänkt sej. Att omplacera tycker jag är en möjlighet, både för hunden och människan. Att jag tycker det beror säkert på att jag dels tror att hundarna har ett fantastiskt sätt att anpassa sej till situationer, och att dom inte tänker tillbaka och ”längtar” och ältar på samma sätt som vi människor kan göra. Jag tror också fullt och fast på att det finns människor som är minst lika bra som jag, och i många fall även mycket bättre, på att ta hand om hundar – hur skulle man annars våga sälja valpar 😉

Dom flesta människor skaffar hund för att ”ha hund” men sedan finns det också dom som skaffar hund med mål som att valla kor, tävla på SM i agility, tävla på elitnivå i bruks eller att bli uppfödare mm. Om man då får en hund som inte har några instinkter, får bestående skador/sjukdomar, som utvecklar stora rädslor (skott, miljö mm) eller kraftigt avviker från standarden så blir det inte som man tänkt sej och det blir dags att välja. Antingen lägger man alla sina planer åt sidan och hittar nåt annat man kan syssla med tillsammans med hunden. Eller så köper man en till. Men om man nu av någon anledning inte vill byta inriktning men inte har möjligheter att ha fler hundar än en, ska man då bara ge upp sina drömmar? För vems skull ska man inte omplacera? För hundens skull – som troligtvis får det lika bra, eller tom kanske bättre hos någon annan? För att ”andra tycker”? För sin egen – och därmed acceptera att man inte får syssla det man brinner för?

Argumentet mot omplacering som jag vanligtvis hör är att ”hunden är en familjemedlem”, visst, men varför är det heligt att den ska vara familjemedlem i MIN flock? Mina två grabbar (alltså mina söner-inte hundar!!) är i högsta grad mina familjemedlemmar, men den dagen dom flyttar för att antingen bilda en ny egen familj eller bo ensamma kommer jag vara glad och stolt över att dom är trygga och självständiga nog att våga sej ut i livet. Men inte kommer jag att älska dom mindre för det! Inte heller vill jag att dom ska flytta av den anledning att jag inte älskar dom eller att dom inte blev som jag ville. För mej är det en självklarhet att älska någon även om jag inte träffar dom varje dag eller inte har kontrollen över dom.

Kan det vara där svårigheten ligger? Att man själv inte står ut med saknaden, med vetskapen om att någon annan blir älskad av ”min” hund, att man inte fixar att släppa kontrollen? DET köper jag rakt av för det ÄR svårt att lämna bort en älskad hund, tro inte annat, även om det är bästa alternativet för alla inblandade.

Som avslutning lägger jag in en bild på Movi med sin nya matte två veckor efter flytten (ärligt stulen från Jennies blogg 😉 ) och om nån tror att hon far illa och mår dåligt eftersom det inte är mitt eller Hasses bröst hon myser på, då ser ni nåt helt annat än det jag ser 🙂

När jag fyllde 45 år konstaterade jag att jag då var närmare 50 än 40. Åren efter det har jag kunnat sagt att ”om ett par år” fyller jag 50. Nu är året (helt plötsligt 😉 ) här, jag fyller 50 är i år! 🙂 Hur känns det då? Jo, faktiskt ganska bra även om det finns sånt som jag skulle vilja ha haft ”färdigt” vid det här laget. Men än så länge känner jag inte av någon ”åldersnoja”, hoppas att det fortsätter så 😉 Den stora funderingen är i stället hur det ska firas. En vanlig tisdag är det dessutom. Stor baluns? Nää…. Fin middag för halva släkten? Nää…. Det lutar nog åt smörgåstårta och kaffe för dom som vill uppvakta på födelsedagen. Sen tror jag att jag tar familjen med på en 24-timmars till Åland dagen efter. Men det är låååångt kvar, jag kan hinna ändra mej många gånger 😉

Förutom specialsöks-kursen som Bluff och jag har deltagit i har jag fortfarande ”träningsuppehåll”, dvs vi sitter inte still men jag tränar heller varken lydnad eller spår eller nåt annat som innebär planering, uppföljning och någorlunda målmedvetenhet. Mest för min skull måste jag erkänna, har man bestämt sej för träningsuppehåll behöver man heller inte ha dåligt samvete för att man inte åker och tränar var och varannan dag 😉

Specialsöket var himla roligt och helt nytt för min del, även om man har mycket nytta av att ha ”tränat hund” tidigare. Lite lyxigt också att få vara inomhus 😉 Nu får det nog bli en fortsättningskurs också, kanske redan i vår. Jag kan rekommendera grundkursen hos Susanne på Specialhunden till i stort sett vem som helst som gillar att göra nåt med sin hund, även om man inte har planer på ”skarpt specialsök”. Även nybörjare. Susanne är en jätteduktig instruktör och all träning sker helt efter ekipagets förutsättningar. Här hittar ni Susanne: http://www.specialhunden.se/

Häromdagen fick vi hem Kivi. Förhoppningsvis kommer hon i löp snart så att vi kan hälsa på Jake och göra ett nytt försök till parning. Det är lite tidigt ännu men eftersom Mikaela har lite bekymmer med foglossning tänkte vi att vi kunde avlasta henne lite tidigare. Det finns ju även andra fördelar med att få in henne i flocken, lättare kunna ta eventuella prover osv. Kivi finner sej väl även om hon tycker att tanterna är lite tråkiga som inte vill leka 😉

För dagen sitter jag och suckar lite över att jag varken har skidor eller en kickspark så man kunde ha lite kul med det där vita som fyllt på sista veckan och fortfarande trillar ner men jag får väl fortsätta att pulsa i skogen 😉