Vår ”flockpolis”, gammeltanten, ”avelstiken”, vår gullegris och mysgumma är numera ensamhund i Norrköping hos ett ungt par som var nyfikna på aussie och kom hit och hälsade på för nån månad sedan.
Bilden: Movi går ”fot” med husse när vi provar på rally-lydnad på en kennelträff.
Movi har, av olika anledningar varit ”på väg bort” flera gånger under henne liv men det har alltid slutat med att hon blivit kvar. Senast förra året annonserade jag tom efter ett omplaceringshem men på grund av att en ”knöl” dök upp just då ville jag inte lämna bort henne. Det här paret kom en kväll för att hälsa på och lära sej mer om rasen australian shepherd, och efter ett par timmar på vårt köksgolv hade dom fastnat hårt för Movi – vem gillar inte henne 😉 Efter att ha fått några ”diskreta” undringar kom vi överens om att dom ev skulle få låna hem Movi ett par veckor men jag skickade först hem dom utan hund för att både dom och vi skulle få tänka över det. Efter ca två veckor lämnade vi över henne med ett lånekontrakt på två veckor och vi sa att ”sen får vi se”. Efter ytterligare två veckor var Jennie och Sebastian villiga att ge Movi ett permanent hem trots knölen – som för övrigt inte har ändrat sej på 5-6 månader och med all sannolikhet är en fettknöl – och hennes relativt höga ålder. Och så fick det bli.
Nu bor alltså Movi i lägenhet mitt i Norrköping men eftersom Jennie och Sebastian gillar friluftsliv och natur blir det många promenader och cykelturer. Ni kan läsa mer här: http://jennieastrom.blogspot.se/
Och när vi är inne på ämnet…
Det här med omplaceringar är ett diskussionsämne som jag under mina aktiva hundår råkat på många gånger. Jag har själv både lämnat bort och tagit emot hundar och har bara positiva erfarenheter. Naturligtvis finns det många faktorer som påverkar om en omplacering blir lyckad eller inte och det finns också många olika anledningar till att en hund placeras om. Det jag kan bli upprörd över är när människor ”dömer ut” andra människor för att dom inte har samma åsikter eller gör samma val som dom själva skulle göra (gäller även vid avlivning av djur).
Ett av dom vanligaste orsaken (eller kanske bara den orsaken man hör mest om) är att en hund blir ett ”problem” vilket många gånger beror på fel val från början, tex fel ras, fel individ, fel djurslag eller att man helt enkelt inte har haft tillräckliga kunskaper. Kan man anpassa sej efter situationen och få hjälp att reda ut problemet är det jättebra men jag har också sett många situationer där det inte är ett alternativ. Jag träffade en gång en medelålders ”dam” med bristande fysik och hennes äldre mamma , för att hjälpa till med en golden retriever som ”drog i kopplet”. Kvinnan hade tidigare haft hund, eller rättare sagt, hennes tidigare sambo hade haft en som han tog med sej när de flyttade isär. Av någon anledning tyckte hon att ”hund skulle man ha” och köpte en valp – som hon inte hade kunskaper att fostra eftersom det var den tidigare sambon som var hundintresserad och hade tränat den förra, – och som hon inte hade fysik tillräckligt bra eller andra möjligheter att kunna stimulera på ett bra sätt. Hunden var en pigg och trevlig hane ca två år gammal som alltså fick nöja sej med korta koppelpromenader OM det var torrt ute eftersom den inte heller fick bli smutsig. Ja hunden drog i kopplet, rejält, och hade dessutom kommit på en metod att från slakt koppel rycka omkull sin matte för att på det viset få en stunds frihet, bara för att den var livsglad och frustrerad. Jag mötte en olycklig kvinna som misslyckades varje dag, en kvinna som försent hade insett att hon egentligen var en ”katt-människa” men som var uppfostrad och påhejjad av sin mamma (och kanske övriga vänner och bekanta), som för övrigt inte på någe sätt hade med hunden att göra, att hade man ”tagit fan i båten” fick man minsann ro honom iland också.
Jag resonerar istället som så att har man tagit fan i båten ser man till att bli av med honom så fort som möjligt.
Att ha hund ska vara kul, stimulerande och berikande oavsett av vilken anledning man har skaffat hund. Är det inte det tycker jag att man ska försöka göra något åt det, på vilket sätt beror naturligtvis på varför det inte blev som man hade tänkt sej. Att omplacera tycker jag är en möjlighet, både för hunden och människan. Att jag tycker det beror säkert på att jag dels tror att hundarna har ett fantastiskt sätt att anpassa sej till situationer, och att dom inte tänker tillbaka och ”längtar” och ältar på samma sätt som vi människor kan göra. Jag tror också fullt och fast på att det finns människor som är minst lika bra som jag, och i många fall även mycket bättre, på att ta hand om hundar – hur skulle man annars våga sälja valpar 😉
Dom flesta människor skaffar hund för att ”ha hund” men sedan finns det också dom som skaffar hund med mål som att valla kor, tävla på SM i agility, tävla på elitnivå i bruks eller att bli uppfödare mm. Om man då får en hund som inte har några instinkter, får bestående skador/sjukdomar, som utvecklar stora rädslor (skott, miljö mm) eller kraftigt avviker från standarden så blir det inte som man tänkt sej och det blir dags att välja. Antingen lägger man alla sina planer åt sidan och hittar nåt annat man kan syssla med tillsammans med hunden. Eller så köper man en till. Men om man nu av någon anledning inte vill byta inriktning men inte har möjligheter att ha fler hundar än en, ska man då bara ge upp sina drömmar? För vems skull ska man inte omplacera? För hundens skull – som troligtvis får det lika bra, eller tom kanske bättre hos någon annan? För att ”andra tycker”? För sin egen – och därmed acceptera att man inte får syssla det man brinner för?
Argumentet mot omplacering som jag vanligtvis hör är att ”hunden är en familjemedlem”, visst, men varför är det heligt att den ska vara familjemedlem i MIN flock? Mina två grabbar (alltså mina söner-inte hundar!!) är i högsta grad mina familjemedlemmar, men den dagen dom flyttar för att antingen bilda en ny egen familj eller bo ensamma kommer jag vara glad och stolt över att dom är trygga och självständiga nog att våga sej ut i livet. Men inte kommer jag att älska dom mindre för det! Inte heller vill jag att dom ska flytta av den anledning att jag inte älskar dom eller att dom inte blev som jag ville. För mej är det en självklarhet att älska någon även om jag inte träffar dom varje dag eller inte har kontrollen över dom.
Kan det vara där svårigheten ligger? Att man själv inte står ut med saknaden, med vetskapen om att någon annan blir älskad av ”min” hund, att man inte fixar att släppa kontrollen? DET köper jag rakt av för det ÄR svårt att lämna bort en älskad hund, tro inte annat, även om det är bästa alternativet för alla inblandade.
Som avslutning lägger jag in en bild på Movi med sin nya matte två veckor efter flytten (ärligt stulen från Jennies blogg 😉 ) och om nån tror att hon far illa och mår dåligt eftersom det inte är mitt eller Hasses bröst hon myser på, då ser ni nåt helt annat än det jag ser 🙂
