Fätorpet's kennel

Jag måste verkligen skärpa mej när det gäller bloggandet här, framför allt nu när det händer så mycket på hundfronten.

En kväll satt jag och var lite ledsen för att jag inte hade nån egen vuxen tik som passade ihop med Bluffs gener. Dom jag har haft tillgång till har jag av olika anledningar valt bort från avel eller från att kombinera med Bluff. Tanken att försöka hitta en vuxen tik dök upp…. Jag började kolla olika hemsidor både i Sverige och runt om i europa men hittade inget som passade (läs dög…) åt mej så jag la den planen åt sidan och accepterade faktum. Dagen därpå (!!!) hittade jag ett inlägg på FB där en vän sökte ett nytt hem åt en av sina tikar för att hon hade osämja i flocken och när jag insåg vilken tik det rörde sej om kastade jag mej på mailen för att säga ”VILL HA” 🙂

Fyra dagar senare var Ärteplättens Capella Nova ”Ella” hemma hos mej 🙂 🙂

Hon har anpassat sej jättebra hos mej och på bara några dagar kändes det som om hon alltid har varit här. Bluff och Ella kommer jättebra överens, hon var en smula avvaktande först – inte riktigt säker på att han var snäll, men med två så språksäkra hundar var det snart löst.

Lite kul är också att jag och Camilla tidigare har pratat om att använda Bluff på Ella och nu går vi här och hoppas på att planen med en kull till sommaren ska bli verklighet 🙂

 

På tal om valpar så har jag varit på ”Norrlandsturné” och parat Vera men Kalote’s Spark ”Loke”, fortfarande för tidigt att gissa om hon är dräktig eller inte men så fort vi ser tecken på eventuella valpar kommer info ut på hemsidan.

 

Att vara en ”HSP” (nej det är inte en bokstavs-sjukdom utan en karaktärsbeskrivning) kan vara fruktansvärt jobbigt när känslor av olika slag väller över en med full kraft och man bara maktlöst kan acceptera att dom finns. Men det är också en stor gåva när man kan känna hur man fylls av kraft bara för att solen skiner, vattnet glittrar och platsen där man befinner sej är bedövande vacker.

Dom sista månaderna har jag kunnat konstatera att även om mycket är bra i mitt liv så har jag åter igen halkat ner på en avsats som jag har svårt att ta mej upp ifrån, och känt att jag måste göra nåt radikalt för att komma vidare med det där som kallas ”livet”. Jag har nu, efter mycket velande och stor vånda sagt upp mej från jobbet. Jag och Niklas ska flytta till Arkesund och jag ska börja jobba hos en kompis från Vretaskolan. Aji var en av mina bästa vänner när vi gick grundkursen -89: Dom första åren träffades vi ett par gånger men sen tappade vi kontakten och har inte träffats mer än några få gånger de sista 25 åren. Tack vare jobbet träffades vi igen på ett ”hönsmöte” i höstas och plockade upp vänskapen som om de åren inte fanns. Aji driver sin föräldragård och har också värphöns och behöver nu arbetskraft i sitt hönshus, och efter att ha diskuterat fram och tillbaka en tid tog vi varsina djupa andetag och bestämde oss för att vi nog ska kunna samsas. Kanske var det meningen att vi skulle träffas nu igen, när vi bägge behövde stöd och vi har förmåga att hjälpa varandra.

Klokt och rätt eller dumt och fel får väl framtiden utvisa, men nu känns det i alla fall som jag tagit tillbaka kontrollen över mitt liv. Aldrig mer att jag vill hamna i fällan att jag sitter och väntar på att ”det ska bli bättre”, att allt ordnar sej nog” eller att ”under kan ske” och till slut tvingas konstatera att en massa år försvunnit medan jag väntade. Jag är nu en gång för alla en ”känslomänniska” och jag vill leva fullt ut, känna, älska och bli älskad, vara lycklig. Jag är helt enkelt inte nöjd med att gå på tomgång… Om det krävs att jag lite då och då måste röra om i den grytan som kallas ”tillvaro”, för att jag ska utvecklas och gå framåt, ja då får jag väl göra det.

”It’s My Life” – Bon Jovi

ps, sa jag att Aji har en massa får också Smiley wink

 

Så kom jag då äntligen iväg till Island!

I ca 10 år har jag haft en stående inbjudan att få åka till Island – alla utgifter betalda – om jag kommer till min kompis Anna från lantbruksutbildningen och hjälper henne och hennes familj med deras 400 tackor i vårens lammning. I tio år har jag tackat nej eftersom jag dels haft egna får som lammat ungefär samtidigt men också min familj att tänka på. Med grabbarna just nu boende hos pappa och bara en hund att placera ut tog jag chansen att få komma ut på lite äventyr, att få umgås med Anna en längre tid, att få lite annat än vardagen att tänka på och att få se lite av världen.

Äventyret börjar med att min chef skjutsar mej till pendeln, som jag aldrig har åkt med förr… Lägg förresten märke till skorna som jag har på mej när jag står hemma i solen och väntar och kom ihåg dom lite senare. Pendel alltså från Linghem till Norrköping. Det går fint. Är i Norrköping i god tid. Därefter tåg till Arlanda. Jag tror att jag har åkt tåg förr men jag kan inte komma ihåg när men det fixar sej också. Kommer med på rätt tåg och går av vid rätt station. Fortfarande i god tid. I väldigt god tid. Jag hinner med både lunch, go-fika och en lång stund av strosande på flygplatsen och alla dess affärer. Vem handlar förresten på en flygplats??!! Nu har jag dessutom tid att hinna bli lite nervös inför flygningen, de senaste två veckorna har jag levt under sån stress att jag är förundrad över att varken ha fått magsår eller hjärtinfarkt och all oro inför resan har jag förträngt, men nu börjar tankarna komma, tänk om jag får panik när vi lyfter….

Visserligen har jag bilat i Europa så helt ovan vid att resa är jag inte, och jag har faktiskt flugit förr, men det var 40 år sedan… Väl på planet (rätt plan dessutom 😉 ) inser jag att jag inte är rädd alls, bara väldigt förväntansfull. Visst får jag sekundsnabb hisningar i magen när det studsar och knakar vid starten, och ett ögonblicks rädsla när jag tycker mej se rök från vingen innan jag inser att det är moln, men mest av allt tycker jag bara att det är väldigt väldigt spännande. Största delen av resan sitter jag och spanar ner på landet Sverige, dom norska fjällen och havet och så småningom landet Island. Tacksam över att jag varken kräktes eller grinade av rädsla kliver jag på Isländsk mark och möter Anna. Nu har vi ca 8 timmars bilande till norra Island och deras gård Sandfell kvar men jag behöver inte bry mej om nåt mer än att slappna av. Jag klarade det!! Jag kom fram! JAG ÄR PÅ ISLAND!!!

Kommer ni ihåg skorna? Med ett par timmar kvar ”hem” möts vi av det kallaste snö-oväder dom har haft i april på 25 år. Det kallas tajming för nån som ogillar kyla och snö som jag gör. Som tur var så hade Anna ett par extra kängor i bilen som jag fick låna vid matpausen och som tur är så är det bedövande vackert i alla fall 🙂

Fortsättning följer…

 

Valpar efter Bluff kanske blir möjlighet i år i alla fall. Återkommer….

Tyvärr blir det inga valpar efter Bluff i år heller, kanske kanske nästa år men ännu inget bestämt.

Jag har börjat fundera på att ta en kull på Vera men först och främst ska hon göra ett MT, sedan får vi se…

Nu är jag dessutom väldigt sugen på att spara en valp åt mej själv, det var länge sedan så det är väl på tiden. Med bara en ”gammal herre” har ju möjligheterna att ha valp ökat.

Men först tar jag en tur till Island 😉