Månad: april 2011

Hittar ni på Johannas och Saras Bloggar.
www.jareback.com
www.sarashundar.com

Men det har väl inte undgått någon med tanke på det underbara påskvädret vi har haft och hur allt har blivit grönt på bara ett par dagar. Andra vårtecken är kortärmat, Hasses bondbränna, sädesärlan och gullvivor. Härligt är det!

Långfredag och påskafton tillbringade vi hos Micke, Veronica och Emma i Heby. Hasse och jag hjälpte till att fixa med vallningsarenor men jag har också hunnit med att starta upp Ammi och Bluff i vallningen. Bägge två skötte sej ypperligt och det var SÅÅÅÅÅ härligt att vara på plats i vallningshagen igen. Nu måste jag ta mej i kragen och försöka hitta en bra plats att träna på hemmikring också. Jag testade även Troll lite grann men hon har fortfarande inte förstått vitsen med får och ankorna ska hon bara jaga. Tränade dock en stund med lina på dom och fick åtminstånde tendenser till ”sug”, men väntar nog med ”riktig” träning med henne och ska träna annat med henne. I sommar har jag i alla fall ambitionerna att strukturera upp träningen så att jag satsar på vallningen med Ammi och Bluff, och på lydnad och viltspår med Movi och Troll. Har känt att jag hattat för mycket dom sista åren och då blir det ingenting av nånting… Det var det där med focus…. I övrigt var det grillning, påsklunch och trevligt umgänge. Harriet och hennes sambo kom på lördagen och om jag har tur så har hon fått lite vallningsbilder av Bluff och Ammi, för vi själva hade ju i vanlig ordning åkt ifrån kameran 🙁 Lägger i alla fall in en gammal bild på Ammi och en av hennes älskade ankor.

Söndagen hade vi en lugn ”greja hemma dag”, Hasse fixade med Lagunan som ska säljas snarast möjligt nu när vi äntligen har skaffat en Volvo 745:a igen. Lagunan har visserligen varit bra och är rena lyxbilen där allt på instrumentpanelen fungerar, men hundarna har haft det lite trångt när alla har varit med och eftersom vi planerar husvagnssemster vill vi gärna ha nåt starkare att dra med. Om nån som är intresserad av en grön Renault Laguna combi -98, besiktad och skattad i december, är det bara att höra av sej.

Igår hade vi besök av Johanna, Java och Sara, först lite fika och trevligt prat vid köksbordet och sen åkte vi och tog en skogspromenad – eller man kanske skulle säga ormsafari 😉 4 st såg vi, där vi dagen innan inte hade sett en enda. En av dom hittade Movi först, tog ett rejält tag om och tryckte ner på backen men släppte på mitt, kanske lite för höga och lite för gälla ”NEJ”. Som tur var, var det en snok…. Johanna och Sara är det för övrigt ordning med, dom har minsann kamera och vet att använda dom så här kommer lite färska bilder.

Och ha en trevlig vecka!

 

I söndags var jag i Linköping för att se när Sofia och Viva gjorde sin debut i Fristyle. Bägge två var naturligtvis jätteduktiga, och kom femma med uppflyttningspoäng i klass 1 och vann tillsammans med sitt lag i klass 6+. Jag har bara sett ett par sådana här tävlingar förut men är lite fascinerad över hur himla bra det kan bli. Och varje gång jag har varit åskådare börjar jag genast att komponera ihop ett program i mitt huvud, väl vetande att jag har hundar som gärna samarbetar och kan lära sej nästan vad som helst. Men sen inser jag naturligtvis att jag inte har tid att ta tag i träning för ytterligare en gren. Och måste jag välja harvar jag hellre i vallningshagen, i skogen eller på lydnadsplan… Men synd är det att man inte har obegränsat med tid, energi och pengar till anmälningsavgifter 😉

En annan sak som jag kom att tänka på i söndags på väg hem, var att jag aldrig säger ”hej då” till hundar. Det här är en grej som har varit självklar för mej i många år men nu tänkte jag verkligen till och grunnade en stund på anledningen. Och varför det då? Jo, hundar har ett väl utvecklat språk men dom kan inte svenska. Vårt eget beteende är rätt likadant oavsett om vi kommer eller går, vi ler (förhoppningsvis) och kramas och ”pratar med glad röst”. Det som skiljer är orden, ”hej, så kul att ses, hur är det med dej” eller ”hej då, vi ses snart igen, ha det bra” osv. När vi hälsar på hundar, eller för den delen när hundar hälsar på varandra, så kramas och pussas det och ”pratas med glad röst”, och det ingår i hundars sätt att ”knyta ihop flocken”. Så jag tror alltså att när vi säger hej då till en hund så knyter vi ihop och knyter ihop och knyter ihop och sen går vi…. I värsta fall har vi dessutom ynkat och talat om hur farligt det ska bli, ”å din stackare, ska du vara ensam nu, lilla gubben hur ska det gå”. Jag vet i alla fall minst en hund som rev huset när den var ensam som på bara ett par gångers träning inte hade problem med det längre, och det berodde till största del på mattes ändrade beteende. Och här hemma fungerar det också, jag är nog istället tydligt avståndstagande när jag ska gå iväg. Rätt eller fel, tja, det lär vi aldrig få svart på vitt på, men ärligt talat, hur många gånger har ni sett en hund ta farväl av en annan hund 😉

Avslutar med lite bilder på Viva, som finns lite extra långt in i uppfödarhjärtat efterosm hon var kvar hos mej så länge 🙂 Och TACK  Yvonne, för att du är så snäll och lägger ut alla dina fina bilder!

I eftermiddag har Hasse och jag utforskat en del av sevärdigheterna i trakten. Vi tog bilen en bit för att sedan gå en vandringsled  i natursköna omgivningar till ett par fornborgsruiner som ligger vid Roxens strand i Norsholmsområdet. Härlig skog och bedövande vacker utsikt, skönt väder och kultur på köpet – kan det bli bättre? 🙂 Den här gången hade vi bara hundarna med oss (grabbarna var hos olika kompisar) men nästa gång blir det hela familjen och kaffe nedpackat i en rygga, för dit ska vi igen.

Och för en gångs skull var kameran med!! Men den borde nog följa med fler gånger för dels har jag inte fått in vanan att ta måååånga bilder för att kunna välja, och dels vet jag ju inte hur eller om den ska ställas in så bildkvaliteten skiftar. Vilken tur att det är lätt att radera från minneskortet 😉 Bilderna nedan är helt oredigerade, det får ni stå ut med…..

Det finns älg i Kimstad! På väg hem från bruxan i onsdags hade jag ko och fjolårskalv brevid bilen bara ett par km hemmifrån och i morse på promenaden fick jag plötsligt syn på ”pappa älg”. Han stod i utkanten av en skogsdunge, alldeles vid gärdeskanten, och spanade ut på soluppgången. Som närmast var jag ca 80 meter (hundarna varken såg eller kände vittring) och sen hade jag honom inom synhåll ytterligare 15-20 minuter. Han hade naturligtvis stenkoll på mej och hundarna men stod lugnt kvar på samma ställe hela tiden, rörde bara på huvudet när han följde oss med blicken. Mäktigt!

Men trots att jag verkligen kan uppskatta det vackra i att kunna studera vilda djur på så nära håll och under så pass lång tid, kan inte jägaren i mej låta bli att önska att man hade samma närkontakt och den bredsidan mot sej dom gånger man sitter på pass med en 30-06:a i knät 😉