Movi har flyttat! Omplacering = döds-synd eller möjlighet?

Vår ”flockpolis”, gammeltanten, ”avelstiken”, vår gullegris och mysgumma är numera ensamhund i Norrköping hos ett ungt par som var nyfikna på aussie och kom hit och hälsade på för nån månad sedan.

309063_10150260711442391_568067390_8156603_2282470_n

Bilden: Movi går ”fot” med husse när vi provar på rally-lydnad på en kennelträff.

Movi har, av olika anledningar varit ”på väg bort” flera gånger under henne liv men det har alltid slutat med att hon blivit kvar. Senast förra året annonserade jag tom efter ett omplaceringshem men på grund av att en ”knöl” dök upp just då ville jag inte lämna bort henne. Det här paret kom en kväll för att hälsa på och lära sej mer om rasen australian shepherd, och efter ett par timmar på vårt köksgolv hade dom fastnat hårt för Movi – vem gillar inte henne 😉 Efter att ha fått några ”diskreta” undringar kom vi överens om att dom ev skulle få låna hem Movi ett par veckor men jag skickade först hem dom utan hund för att både dom och vi skulle få tänka över det. Efter ca två veckor lämnade vi över henne med ett lånekontrakt på två veckor och vi sa att ”sen får vi se”. Efter ytterligare två veckor var Jennie och Sebastian villiga att ge Movi ett permanent hem trots knölen –  som för övrigt inte har ändrat sej på 5-6 månader och med all sannolikhet är en fettknöl – och hennes relativt  höga ålder. Och så fick det bli.

Nu bor alltså Movi i lägenhet mitt i Norrköping men eftersom Jennie och Sebastian gillar friluftsliv och natur blir det många promenader och cykelturer. Ni kan läsa mer här: http://jennieastrom.blogspot.se/

Och när vi är inne på ämnet…

Det här med omplaceringar är ett diskussionsämne som jag under mina aktiva hundår råkat på många gånger. Jag har själv både lämnat bort och tagit emot hundar och har bara positiva erfarenheter. Naturligtvis finns det många faktorer som påverkar om en omplacering blir lyckad eller inte och det finns också många olika anledningar till att en hund placeras om. Det jag kan bli upprörd över är när människor ”dömer ut” andra människor för att dom inte har samma åsikter eller gör samma val som dom själva skulle göra (gäller även vid avlivning av djur).

Ett av dom vanligaste orsaken (eller kanske bara den orsaken man hör mest om) är att en hund blir ett ”problem” vilket många gånger beror på fel val från början, tex fel ras, fel individ, fel djurslag eller att man helt enkelt inte har haft tillräckliga kunskaper. Kan man anpassa sej efter situationen och få hjälp att reda ut problemet är det jättebra men jag har också sett många situationer där det inte är ett alternativ. Jag träffade en gång en medelålders ”dam” med bristande fysik och hennes äldre mamma , för att hjälpa till med en golden retriever som ”drog i kopplet”. Kvinnan hade tidigare haft hund, eller rättare sagt, hennes tidigare sambo hade haft en som han tog med sej när de flyttade isär. Av någon anledning tyckte hon att ”hund skulle man ha” och köpte en valp – som hon inte hade kunskaper att fostra eftersom det var den tidigare sambon som var hundintresserad och hade tränat den förra, – och som hon inte hade fysik tillräckligt bra eller andra möjligheter att kunna stimulera på ett bra sätt. Hunden var en pigg och trevlig hane ca två år gammal som alltså fick nöja sej med korta koppelpromenader OM det var torrt ute eftersom den inte heller fick bli smutsig. Ja hunden drog i kopplet, rejält, och hade dessutom kommit på en metod att från slakt koppel rycka omkull sin matte för att på det viset få en stunds frihet, bara för att den var livsglad och frustrerad. Jag mötte en olycklig kvinna som misslyckades varje dag, en kvinna som försent hade insett att hon egentligen var en ”katt-människa” men som var uppfostrad och påhejjad av sin mamma (och kanske övriga vänner och bekanta), som för övrigt inte på någe sätt hade med hunden att göra, att hade man ”tagit fan i båten” fick man minsann ro honom iland också.

Jag resonerar istället som så att har man tagit fan i båten ser man till att bli av med honom så fort som möjligt.

Att ha hund ska vara kul, stimulerande och berikande oavsett av vilken anledning man har skaffat hund. Är det inte det tycker jag att man ska försöka göra något åt det, på vilket sätt beror naturligtvis på varför det inte blev som man hade tänkt sej. Att omplacera tycker jag är en möjlighet, både för hunden och människan. Att jag tycker det beror säkert på att jag dels tror att hundarna har ett fantastiskt sätt att anpassa sej till situationer, och att dom inte tänker tillbaka och ”längtar” och ältar på samma sätt som vi människor kan göra. Jag tror också fullt och fast på att det finns människor som är minst lika bra som jag, och i många fall även mycket bättre, på att ta hand om hundar – hur skulle man annars våga sälja valpar 😉

Dom flesta människor skaffar hund för att ”ha hund” men sedan finns det också dom som skaffar hund med mål som att valla kor, tävla på SM i agility, tävla på elitnivå i bruks eller att bli uppfödare mm. Om man då får en hund som inte har några instinkter, får bestående skador/sjukdomar, som utvecklar stora rädslor (skott, miljö mm) eller kraftigt avviker från standarden så blir det inte som man tänkt sej och det blir dags att välja. Antingen lägger man alla sina planer åt sidan och hittar nåt annat man kan syssla med tillsammans med hunden. Eller så köper man en till. Men om man nu av någon anledning inte vill byta inriktning men inte har möjligheter att ha fler hundar än en, ska man då bara ge upp sina drömmar? För vems skull ska man inte omplacera? För hundens skull – som troligtvis får det lika bra, eller tom kanske bättre hos någon annan? För att ”andra tycker”? För sin egen – och därmed acceptera att man inte får syssla det man brinner för?

Argumentet mot omplacering som jag vanligtvis hör är att ”hunden är en familjemedlem”, visst, men varför är det heligt att den ska vara familjemedlem i MIN flock? Mina två grabbar (alltså mina söner-inte hundar!!) är i högsta grad mina familjemedlemmar, men den dagen dom flyttar för att antingen bilda en ny egen familj eller bo ensamma kommer jag vara glad och stolt över att dom är trygga och självständiga nog att våga sej ut i livet. Men inte kommer jag att älska dom mindre för det! Inte heller vill jag att dom ska flytta av den anledning att jag inte älskar dom eller att dom inte blev som jag ville. För mej är det en självklarhet att älska någon även om jag inte träffar dom varje dag eller inte har kontrollen över dom.

Kan det vara där svårigheten ligger? Att man själv inte står ut med saknaden, med vetskapen om att någon annan blir älskad av ”min” hund, att man inte fixar att släppa kontrollen? DET köper jag rakt av för det ÄR svårt att lämna bort en älskad hund, tro inte annat, även om det är bästa alternativet för alla inblandade.

Som avslutning lägger jag in en bild på Movi med sin nya matte två veckor efter flytten (ärligt stulen från Jennies blogg 😉 ) och om nån tror att hon far illa och mår dåligt eftersom det inte är mitt eller Hasses bröst hon myser på, då ser ni nåt helt annat än det jag ser 🙂

DSCN0805

Nu är ”ÅRET” här :)

När jag fyllde 45 år konstaterade jag att jag då var närmare 50 än 40. Åren efter det har jag kunnat sagt att ”om ett par år” fyller jag 50. Nu är året (helt plötsligt 😉 ) här, jag fyller 50 är i år! 🙂 Hur känns det då? Jo, faktiskt ganska bra även om det finns sånt som jag skulle vilja ha haft ”färdigt” vid det här laget. Men än så länge känner jag inte av någon ”åldersnoja”, hoppas att det fortsätter så 😉 Den stora funderingen är i stället hur det ska firas. En vanlig tisdag är det dessutom. Stor baluns? Nää…. Fin middag för halva släkten? Nää…. Det lutar nog åt smörgåstårta och kaffe för dom som vill uppvakta på födelsedagen. Sen tror jag att jag tar familjen med på en 24-timmars till Åland dagen efter. Men det är låååångt kvar, jag kan hinna ändra mej många gånger 😉

Förutom specialsöks-kursen som Bluff och jag har deltagit i har jag fortfarande ”träningsuppehåll”, dvs vi sitter inte still men jag tränar heller varken lydnad eller spår eller nåt annat som innebär planering, uppföljning och någorlunda målmedvetenhet. Mest för min skull måste jag erkänna, har man bestämt sej för träningsuppehåll behöver man heller inte ha dåligt samvete för att man inte åker och tränar var och varannan dag 😉

Specialsöket var himla roligt och helt nytt för min del, även om man har mycket nytta av att ha ”tränat hund” tidigare. Lite lyxigt också att få vara inomhus 😉 Nu får det nog bli en fortsättningskurs också, kanske redan i vår. Jag kan rekommendera grundkursen hos Susanne på Specialhunden till i stort sett vem som helst som gillar att göra nåt med sin hund, även om man inte har planer på ”skarpt specialsök”. Även nybörjare. Susanne är en jätteduktig instruktör och all träning sker helt efter ekipagets förutsättningar. Här hittar ni Susanne: http://www.specialhunden.se/

SAM_0567

Häromdagen fick vi hem Kivi. Förhoppningsvis kommer hon i löp snart så att vi kan hälsa på Jake och göra ett nytt försök till parning. Det är lite tidigt ännu men eftersom Mikaela har lite bekymmer med foglossning tänkte vi att vi kunde avlasta henne lite tidigare. Det finns ju även andra fördelar med att få in henne i flocken, lättare kunna ta eventuella prover osv. Kivi finner sej väl även om hon tycker att tanterna är lite tråkiga som inte vill leka 😉

För dagen sitter jag och suckar lite över att jag varken har skidor eller en kickspark så man kunde ha lite kul med det där vita som fyllt på sista veckan och fortfarande trillar ner men jag får väl fortsätta att pulsa i skogen 😉

528827_10151007709198558_642073237_n

Snart jul…

Någon stjäl på mina timmar dagar. Även om jag nu har förhållandevis mycket tid till förfogande får jag ändå inte gjort allt vad jag tänker mej. Eller känns det bara så? Jag har faktiskt hemmet i skaplig ordning och julpyntet är redan på plats. Jag har också under en rätt så intensiv tränat mycket hund vilket i alla fall resulterat i att lydnadsettan är avklarad. Appellen har jag fortfarande inte lyckats med men känslan är god och om jag bara ser till att få mer störningsträning ska nog det ordna sej också. En önskan inför nästa år är att jag ska bli bättre på att träna målmedvetet och regelbundet och inte bara hafsa till några träningstillfällen inför en tävling.

Jag har också simmat regelbundet 60-80 länder två gånger i veckan. Tyvärr syns det inte på vare sej kläder eller vågen men jag känner i alla fall att kroppen mår mycket bättre och jag blir piggare. Jag får sova mina 7-8 timmar per natt och känner mej utvilad även om jag fortfarande tycker att det är dagens pestigaste stund att kliva ur sängen 😉 Jag har också hunnit läst en hel del böcker.

Nä, jag ska nog inte klaga på ”ont om tid” utan acceptera att jag nog egentligen vill lite för mycket men är dålig på att tidsprioritera och ibland är jag nog ärligt talat bara lat och gärna slöar en stund i soffan eller framför datorn 😉

 

Ledig lördag

I lördags åkte grabbarna med en kompis till Finspångs badhus och då tog Hasse och jag ledigt från alla ”måsten”, packade ryggan och åkte till skogen. Visst, vi plockade lite svamp som vi gick förbi men målet var att få strosa runt ett tag och låta hundarna springa lösa. Och fika förstås. Inget kaffe smakar så gott som det kaffe man dricker på en stubbe i skogen. Vi hittade en solig glänta och där satt vi en bra stund och bara njöt. Vi skulle nog behöva lite fler såna dagar allihop 🙂 På vägen ut från skogen hittade vi mina föräldrar som var ute i samma ärende och fick en liten pratstund med dom.

Träningen med Bluff går framåt. Har haft ett par riktigt lyckade träningstillfällen med både planlydnad och spår. Tyvärr blir det fortfarande inte tillräckligt ofta pga tid och ork (och ekonomi – attans så dyrt det blir med bensinpengar när man åker runt och tränar…). Nu när det är kyligare får jag också mer ont i kroppen. Det är ett elände att bli gammal 😉

Mina ”tanter” blir ju tyvärr inte yngre heller. Man ser inte minsta lilla tendens på att Movi och Ammi skulle vilja slår ner lite på takten, inte heller är dom stela eller har ont någonstans, men det börja dyka upp ”knölar” på bägge två som jag inte gillar utseendet på 🙁  Å andra sidan får jag väl vara tacksam över att ingen av dom nånsin på 10 + 11 år varit sjuk eller skadad – vilket också är anmärkningsvärt eftersom jag (eller dom) aldrig varit speciellt försiktig utan det har alltid varit fullt ös när vi har gjort något. Inte heller har dom fått riktig ”uppvärmning”, stretchning, fys-träning som simning eller liknande och inte heller nån form av ”stärkande” tillsatser. Tur eller ”bra material”? 😉

Några valpar blev det inte heller i höst, trots att både Rose och Kivi ett tag såg ut att vara hur dräktiga som helst. Det betyder i och för sej att jag kan ta det lite lugnare och lägga kraft på dom hundar jag har (och nu stannar Movi hos oss) och på att få igång mitt redovisningsföretag. Kunderna trillar så sakta in 🙂 Jag har också börjat hitta lusten för ”hemmet” igen, för bakning och matlagning och har faktiskt också börjat bli sugen på att göra en ystning eller två. Idag ska jag göra ett storkok med fläsklägg och både rotmos och hemkokt ärtsoppa 🙂

Hösten är också officiellt här eftersom vi har ställt undan husvagnen för vinterförvaring (den är fortfarande till salu om nån vill ha en perfekt vagn för barnfamilj), nästan alla löv har ramlat och mössor och vantar är framtagna. Brrr…

Avslutar med några bilder från lördagens skogstur.

DSC00215

DSC00218

 

Obegripligt svårt att förstå…

Att vännen, uppfödaren, trial-fixaren, ASCA-domaren, ”Mr ASCA Sweden”, starka, goa och trygga Gunnar Larsson är borta efter att ha kämpat mot sjukdom i ett år.

För snart 11 år sedan samlade Hasse och jag ihop alla det årets jul-pengar och åkte till Salbohed och köpte en liten röd aussie-tik, Crofter Holding’s Amorcita Roja ”Ammi”. På köpet fick vi goda vänner. Genom sitt stora engagemang fick Gunnar och Marianne oss intresserade av vallning och då framför allt ASCA’s prover framtagna för rasen. Genom åren har det lett till en massa olika arrangemang inom vallning, både ”här och där”, små som stora, och vi fick även hjälp att arrangera egna sk ”trials”. Gunnar fanns alltid där som stöd, vare sej det gällde vallningsträning, engelska ansökningsformulär eller nästan vad som helst. En tidig söndagmorgon ringde jag honom i lite panik efter att ha suttit vaken hela natten med en valpande Ammi, inte riktigt säker på att hon var klar, med en ankvallningskurs på gång. Gunnar satte sej i bilen och kom och tog förmiddagens pass i ank-hagen så att jag kunde stanna hos Ammi så länge det behövdes.

Under en period bodde han hos oss tre veckor i samband med ett jobb och lättare gäst har jag aldrig haft. Han ”bodde in sej” omedelbart tillsammans med vår stökiga familj, hjälpte till där det behövdes, tyckte att all mat jag lagade var gott, påpekade aldrig att det behövdes städas och krävde aldrig mer uppmärksamhet än vi orkade ge. Hasse pratar fortfarande om den perioden som en av dom bästa nånsin – han fick mat och matlåda ordnat VARJE dag 😉

Vi träffade Gunnar flera gånger den sista tiden och även om kroppen delvis slutat att fungera var Gunnar som han alltid varit, med lugnet, tryggheten och glimten i ögat kvar. Vi kunde inte längre kommunicera som vanligt men kontakten fanns där, genom ögon och kramar, även om vi inte alltid förstod vad han ville säga.

Jag är tacksam att ha varit vän med Gunnar, och kunnat lära mej av honom, framför allt inom ASCA-vallningen, men även hur man kan vara som vän, som människa. Vi träffades inte så speciellt ofta men jag/vi att sakna honom mycket, sakna att han inte längre ”finns där”.

En av dom bästa ”ever”….

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Bilden är från vår första ”trial” med Maxine Schvaneveldt som domare, där Gunnar plockade till sej en massa av dom största rosetterna med både Chica och Easy. Precis så vill jag komma ihåg honom, brett leende med ett par hundar omkring sej.