Fätorpet's kennel

Jag har just idag fått ett besked att jag ÄNTLIGEN har kommit in på den tvååriga utbildningen genom Yrkeshögskolan där man blir ”högre redovisningsekonom”. Den här utbildningen har jag jobbat i två år för att komma med på och nu är jag SÅÅÅÅ glad. Ju mer jag har lärt mej om bokföring och redovisning desto roligare har det blivit och den här utbildningen är verkligen pricken över i:et 🙂

”Men du som börjar bli gammal säger en del”. Javisst, men när jag är färdig har jag i alla fall (teoretiskt) minst 15 och kanske 20 yrkesverksamma år kvar, och det vore himla skönt att få tillbringa dom i ett arbete där man är hel, ren och skapligt pigg efter en arbetsdag. Och att man tjänar rätt bra är ju heller ingen nackdel. Möjligtvis att jag får försöka hitta ett extrajobb nån eller några dagar i veckan eftersom jag inte får studiestöd för riktigt hela perioden men ett år framåt och lite till är det i alla fall lugnt nu. Skönt att veta vad man ska göra närmaste tiden, framför allt eftersom jag har en liiiiten tendens till kontrollbehov 😉

I helgen gjorde vi trevliga utflykter. Lördag var både Hasse, jag och barna iväg och tränade sök med alla hundarna. Ett glatt gäng med både nya och gamla kompisar mötte upp i skogen. Både nyttigt och trevligt var det. I söndags tog jag och Hasse Troll med oss för att traska omkring lite på Bråttoms marknad, Hasse var hundförare och både han och Troll skötte sej med den äran. Idag har jag hunnit gjort undan flera uppgifter som legat och skräpat men nu tänker jag faktiskt gå och lägga mej en stund på soffan.

Ha en bra dag!

Det blev pest… Efter mycket om och men har jag bestämt mej för att ta ett vilo-år från vallningen eftersom jag inte ser ut att kunna vila mej i form i brådrasket. Just nu tar det mer ork och kraft än jag mäktar med bara att ta sej till träning, även om jag har hittat bra ställen inte så långt härifrån. Dessutom har det mesta som kunnat krångla gjort det, blev tex överlycklig över att få en restplats på kurs på nötter för nån jag velat valla för länge men just som jag konstaterat att jag faktiskt hade lite pengar över och kunde anmäla mej bet jag sönder en tand och med fler trasiga lär inte den räkningen bli billig. Det är helt enkelt inte mitt år… Men droppen som fick mej att ta beslutet var konstaterandet av mitt höga blodtryck. Oj säger alla när jag talar om hur högt det är, även vårdpersonal, så jag bör väl ta det på allvar. Oro och frustration ska vara bidragande orsaker till högt blodtryck och just nu är det faktiskt vallningen som jag ”stressar” mest över. Inte för att jag vallar för mycket utan jag blir ju istället oftast stressad av det jag INTE hinner/orkar/klarar eftersom jag tycker att ska man göra nåt, ska man göra det bra. Och efter mycket funderande väljer jag även att inte åka och titta på kommande vallningstävlingar och andra vallningsträffar, jag tror helt enkelt att jag skulle vara mest ledsen över att vara där men ändå inte delta. Tråkigast av allt är att inte få träffa alla kompisar i dessa sammanhang men jag hoppas att dom finns kvar till nästa år (om nån har vägarna förbi är ni mer än välkomna hit).

Nu ska vi istället försöka hitta andra lösningar till både träning och semester. Eftersom jag inte heller orkar med mina långa promenader (är hur skruttig som helst efter en kilometer…) och inte heller orkar med långa skogsspår, ska vi försöka oss på sök. Hasse ska kolla om räddning är nåt för honom och Troll och då är det ju även bra med skogssök. Kanske kan jag få med honom och grabbarna nån extra dag i veckan så att alla hundarna kan få leta lite. Tur är i alla fall att jag har tränat hundarna i perioder så att dom är någolunda vana vid att det inte händer nånting speciellt, men visst märker jag att dom går upp i stress lättare. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man hade en massa hundlösa träningssugna kompisar – eller bara en liten knähund 😉

För övrigt väntar läkarsamtal och mer kontroller så jag hoppas verkligen att det leder till nåt mer än ett frikort, vilket jag för övrigt aldrig haft. Jag är väldigt bortskämd med att vara frisk och stark förutom kortvariga skador, och är väldigt frustrerad och ledsen över att inte kunna göra allt det där jag vill nu när vi har gott om tid och grabbarna är stora nog att vara hemma själva ett par timmar. Jag har tom svårt att handarbeta (vilket jag älskar) eftersom ”det trötta” ofta även slår sej på ögonen som grus eller suddigt seende. Om det hjälpte skulle jag sova dagarna igenom men tyvärr har det ingen effekt och då känns det onödigt.

Snart har Hasse semester och då tar vi antagligen husvagnen och åker och gör ingenting, kanske till västkusten. Det ser jag fram emot!

Nu är jag trött på att vara trött, och det spelar ingen roll vad alla prover säger, jag mår inte bra i alla fall. Det kan inte vara meningen att man måste lägga sej ett par timmar efter att ha varit iväg och handlat…. Och tyvärr är jag lika seg i knoppen som i kroppen så jag bävar för mina två återstående tentor nu i veckan, pluggandet blir inte bra när allt bara grötar ihop sej. Jag gjorde en i lördags och det gick sådär, så förhoppningsvis blir jag i alla fall godkänd på den kursen. Jag ligger också efter med en inlämningsuppgift för första gången sen jag började plugga. Det skulle inte vara nåt vidare att ha en massa eftersläpande plugg över sommaren men det är väl bara att ställa in sej på att få göra åtminstånde två omtentor.

Det tråkigaste är ju också att jag måste avstå från en massa roliga saker jag vill göra, men det är enda chansen jag har att orka med. Och visst är det väl vuxenpoäng att se till att göra viktiga saker före nöje…

Själv tror jag att jag har en sköldkörtel med underfunktion. Jag har en massa symtom som stämmer, jag har ålders- och arvfaktorn. Jag har också något förhöjda värden som indikerar åt det hållet men inte tillräckligt höga för ett konstaterande. Men nu har jag läst på och mina värden ligger nära den gräns som ska bli ny gräns för medicinering, och det finns tydligen många fall där man fått medicin ”på symtom” med ett bra resultat. Ett litet obs är också att det tydligen finns många med diagnos som åren innan varit sjukskrivna för utbrändhet och/eller deppression, kan det möjligtvis vara så att dom istället på ett tidigt stadium känt av underfunktionen?

Som tur är så mår i alla fall man, barn och hundar hur bra som helst 😉

 

Idag är jag glad!! Är just hemkommen från Jönköpings BK där Bluff har klarat sitt mentaltest. Nätt och jämnt visserligen men om man tittar på var han fick sina 325 poäng så är jag riktigt nöjd. Till att börja med så är Bluff inte speciellt intresserad av kamp, lite med mej i början gick bra, men sen fick det räcka. Och han sprang också raka vägen ut och kollade/nosade på trasan men så himla intressant var ju inte den heller. Och ”trasgömmor” pinkar man på, fast matte får skäms ögonen ur sej….  Det här beteendet väntade jag mej när jag anmälde men eftersom jag också vet att kamp-poängen ”bara” uppgår till 170 av testets 600 poäng så finns det i alla fall stora möjligheter att klara sej med en bra hund. Och resten gick bra. Gubben som kom skuttande och ville leka blev rejält utskälld men så fort maskeringen var av var Bluff framme och blev glad över att träffa en människa. På figurraden impade han faktiskt på mej. Till att börja med skrek han mest i frustration över att inte få följa med mej, sen hördes det tydligt när gubben for upp och sen tog det så pass lång tid med mycket och ihållande skall att jag misströstade. Jag kunde kika på honom genom ruskorna jag satt bakom och såg hur han kämpade för att ta sej raka spåret till mej. Först en gubbe och när han äntligen hade insett att den gubben inte gjorde nåt så fann han sej omringad av fler och fick sen börja om. Men även om det tog tid så klarade han av det, själv, och raka vägen. Heder åt gubbarna domare som lät honom hålls, och på så sätt lät honom växa, för sen hade han inga som helst problem med dom figurerna längre. Men sen kom det en elak en på slutet…. Dumpen och skramlet gick sådär, han behöver hjälp att gå fram men sen är det inte så farligt. Släden däremot är en hiskelig figur och där tar han fram vad han har för att köra iväg den och har svårt att acceptera att den inget farligt ska göra, ända till jag sitter och håller om den och gömmer de elaka ögonen. Fy attan för figurer som inte vill ge sej av tillbaka in i skogen 😉 Skotten var inga problem, även om trasan där också var totalt ointressant. Skönt med folk som fattar att brist på kamp inte är lika med skotträdsla. Och över lag vill jag säga att jag fick ett positivt intryck av Jönköpings BK och deras funktionärer, både testledare och figgar gjorde ett bra jobb och var dessutom väldigt trevliga.

Så sammanfattningsvis, Bluff är inget vidare på kamp men det bryr jag mej inte så hårt om. Det som finns räcker för den lydnads- och bruxträningen vi gör. Hans styrkor är det sociala, hans handlingsförmåga, hans koncentration (har jag ju alltid sagt fast man inte fattar det när han flänger omkring ;), hans förmåga att hantera minnesbilder och hans måttliga och anpassade aggression. Svagheterna sitter i att det tar lång tid att avreagera (man kan ju inte bara sluta att vara arg och rädd ju..) och den dåliga nyfikenheten. Det sista förvånade mej faktiskt, jag trodde att han skulle vara snabbare fram på alla grejerna men man kan ju inte få allt. Men det positiva blev istället hur han skakar av sej allt utmed vägen och inte bygger på sej nånting. Och sen blev han ju naturligtvis ”Oh-ad” över hur snygg och trevlig han är 😉

Nu ligger han och sover som ett sött litet barn 🙂

Nu har jag varit iväg med ett glatt gäng valpköpare och vänner för vallning i Heby. Tänk att det kan vara så kul att styra en hund efter en flock får eller ankor! Vi hade upplägget ”egen träning” men vi började med att gå igenom alla ”stationer” och de olika övningar man kunde göra och sen hjälpte jag dom som behövde hjälp att komma igång. Under hela helgen fanns jag naturligtvis också där om nån behövde men i och med att vi inte hade en ”kurs” fick jag möjlighet att träna mina egna hundar. Den här helgen hade jag med mej Bluff och Ammi och bägge två skötte sej förhållande vis bra med tanke på att jag knappt vallat det sista halvåret. Lite ”kul” är också att konstatera att Ammis bekymmer är att jobba ut från mej med pondus på djuren och det är precis vad hon behöver för att bli färdig med WTCH-et medan hon ÄLSKAR ankorna där hon är klar. Och tittar vi sen på Bluff så har han inga bekymmer med vare sej pondus eller avstånd men om ankor tycker han inte…. Små saker som bär sej konstigt åt….. Synd att det är så långt till Heby för vi behöver verkligen träning för det är på just ankor som Bluff ”ligger efter” med runs.

 

Helgen bjöd för övrigt på både solsken och regn, skönt att det inte var nån direkt värme men leran under skorna kunde vi klara oss utan. Trevligt umgänge mellan passen fick vi också, glad och trevlig stämning hela tiden. Framåt söndag middag var vi alla både ”mätta” på vallningen i och med att alla hade fått gott om tid att valla hur mycket som helst, både vi och hundarna var trötta och regnet gjorde oss frusna och ruggiga och vi tog snabbt till ”plan C” vilket innebar tidig hemgång. Och ärligt talat var det rätt skönt att komma iväg när man har en bra bit att köra. Men jag ser fram emot nästa gång, vi har inget planerat just nu men vi pratade om att ses bara över en dag nån gång senare i sommar. Tack Micke och Veronica för att vi fick komma och tack alla för att ni gjorde helgen så trevlig!!

Hemma hade Niklas haft sin dansuppvisning på Borgen (jag hade naturligtvis lyckats dubbelboka…) och det hade gått strålande, jag får se honom på söndag då dom ska göra en extra föreställning i Linköping. Som tur är fick jag i alla fall se generalrepetionen och kommer så småningom att få en CD på uppvisningen, men lite surt är det att inte kunna vara med….

Den här veckan har jag också fått konstaterat att jag mår bra. Har lämnat en massa blodprover och genomgått en läkarundersökning med bla EKG (det var en erfarenhet 😉 och alla provsvar var normala. Bra va!? Tror jag…. Men varför är jag då så trött för jämnan, varför känns det som om jag trampar i sirap och som om jag ska somna stående?? Att det har varit kämpigt tidigare år är bara att konstatera, med långa arbetsdagar och en massa annat både nödvändigt och onödigt, men nu har jag de senaste åren skalat bort en massa och nu tycker jag att jag har det himla bra. Gruset i ögonen trodde läkaren kunde bero på dålig syn så ett besök till optikern får det väl bli och sen är det väl bara att fortsätta att vila, motionera, äta bra och passa så att jag inte hamnar i fällan med för många måsten igen. Förr eller senare vänder det väl hoppas jag.

Avslutar med ett par bilder som Tarja (med Charlie) tog när jag vallade med Bluff. Vi hade drivit fåren längs långsidan och halva kortsidan när de bestämde sej för att i full fart springa hem igen. Man ser på bilden att Bluff inte går ut så mycket som jag skulle vilja men att släppa nån förbi finns inte i hans värd, och han släpper trycket så fort flocken har vänt åt rätt håll, så lite nöjd med honom är jag allt.