Fätorpet's kennel

Det finns älg i Kimstad! På väg hem från bruxan i onsdags hade jag ko och fjolårskalv brevid bilen bara ett par km hemmifrån och i morse på promenaden fick jag plötsligt syn på ”pappa älg”. Han stod i utkanten av en skogsdunge, alldeles vid gärdeskanten, och spanade ut på soluppgången. Som närmast var jag ca 80 meter (hundarna varken såg eller kände vittring) och sen hade jag honom inom synhåll ytterligare 15-20 minuter. Han hade naturligtvis stenkoll på mej och hundarna men stod lugnt kvar på samma ställe hela tiden, rörde bara på huvudet när han följde oss med blicken. Mäktigt!

Men trots att jag verkligen kan uppskatta det vackra i att kunna studera vilda djur på så nära håll och under så pass lång tid, kan inte jägaren i mej låta bli att önska att man hade samma närkontakt och den bredsidan mot sej dom gånger man sitter på pass med en 30-06:a i knät 😉

Ammi gick tom den här gången också, hon är svårflirtad min lilla röda. Sen finns det väl hundra olika anledningar till varför det är så men jag låter bli att gissa. Men fortsätter hon att vara lika pigg och fräsh som hon är nu försöker jag nog en gång till framåt hösten, men med lite ”om och kring” för att optimera chanserna (och sen får det vara nog). Tills dess har jag ju chansen att få henne färdig på kor under sommarens trials, så inget ont som inte har nåt gott med sej 😉

På tal om trials. Vi har ju under dom senaste åren varit dom enda som har ordnat trials i WEWASC/ASCA´s regi, lite för att jag själv så gärna vill tävla. I år när vi inte kan ha nån så kommer det att ordnas tre stycken och jag tycker att det är SÅ roligt att fler har gett sej på det och det ska bli SÅ kul att ”bara” vara tävlande. Vem vet, nu kanske jag kommer att orka med att vara social om kvällarna. 🙂

Hundarna för övrigt mår bra, jag har kunnat utöka våra kondis-promenader rätt rejält sen jag blev av med bihåleinflammationen, och det är bra för både mej och hundarna. Jag och två av dom går en 5 km runda kvart i sex nästan varje morgon, som tar ca 50 minuter och just nu är det mörkt när vi går och solen tittar fram över trädtopparna när vi är hemma igen. Ofta ser vi rådjur på fälten och gäss och svanar sträcker över oss. Grönt börjar det bli också så det syns att solen och värmen gör nytta. Härligt!

Tyvärr överlevde inte min gamla cykel vintern annars hade det varit läge att dra igång den träningen också. Får väl se om jag kan hitta nåt billigt alternativ framåt sommaren. Däremot har jag ett gäng klövar att hämta hos vänner så blodspårsövningarna ska igång snarast. Och igår var jag till bruxan med Bluff så den träningen får väl också anses påbörjad, jag tränar med två ”gamla” kompisar och det blir ju så mycket lättare att ge sej iväg när man vet att nån står och väntar. Bluff impade på mej lite, hade räknat med vild och hysterisk och ”kan inget” och ”kommer inte ihåg”, men efter dom första tio minuternas skrikande och åbäkande samlade han ihop sej och visade att han minsann kan. Gullhunden! Men nu är han trött 😉

Och minsann om vi inte fortsätter att bli riktigt sociala. I söndags var Marie (med Molly) och hennes Ludde här och åt middag. Vi har ju tillbringat ett antal timmar ihop i vallningshagen men sällan under andra former. Riktigt trevligt var det och Ludde, som vi bara sett som hastigast, var riktigt trevlig han också. Vi får väl se om vi inte kan lura med dom på nån trial i sommar också.

Hela lördagen tillbringade jag dels i bilen till och från Eskilstuna och dels sittande på föreläsning i redovisning. Var lite sur först eftersom himlen var blå och solen sken men turerna till och från bilen övertygade mej att den kalla snålblåsten ändå inte var nåt att längta efter. Och föreläsningen var nyttig även om det är ett ämne jag hållit på ett tag med nu. Lite intressant att märka hur saker man hört flera gånger förut faller på plats bara för att en ny människa säger det på ett annat sätt. Så åter igen kan man konstatera att ”repetition är inlärningens moder” och att det är viktigt att variera dom pedagogiska bitarna. Det lärde jag mej på min instruktörsutbildning, eller rättare sagt  studiefrämjandets ledarskapsutbildning, för hundra år sen men man hinner ju att glömma.

Idag har vi haft det lugnt. Grabbarna var på kalas på förmiddagen och då passade Hasse och jag på att packa ryggan med fika och ta en längre skogspromenad i ”riktig” skog. Vi har ett ställe utanför Vånga som vi ständigt återvänder till för blåbärsplockning, spårövningar eller bara för att strosa ett tag. Hundarna gillar det stället lika mycket som vi. Idag gick vi längre in än vi brukar och hittade ett riktigt drömställe, ett helt enskillt  litet ”hemman” alldeles vid en liten sjö, en liten ladugård och ett par småängar till och helt omgärdat av storskog, flera kilometer till närmsta granne och en bra bit till bebyggelse. Den som finge bo så…

Väl hemma tog jag en lur och vaknade lagom till Hasse hade maten färdig, det är jag inte direkt bortskämd med och uppskattar det mycket när det händer. Så nu känner jag mej nöjd och utvilad och redo att ta tag i veckans alla uppgifter.

Helen och Meja har varit ute på dragtävling igen och vunnit sin klass så nu är det väl på tiden att jag försöker sätta mej in i det regelverket också, dels för att kunna få ut rätta uppdateringar här på hemsidan men också för att det ska räknas in i ”striden” om Årets Fätorpshund. Vetja om dom ska ta det ett tredje år…….då får jag nog hitta på nåt speciellt som pris. Men å andra sidan vet jag flera bra fätorpare som ligger i startgropparna ;o)

Och till sist lite nyheter om Ammi – inga nyheter finns att förtälja…

Sen sist har jag varit hos doktorn och fått dubbel dos kåvepenin mot bihåleinflammation, mår mycket bättre men just idag är det segt. Var pigg i helgen och plockade, sorterade, bakade, tog promenader mm och tog väl i lite för mycket så idag är det vilodag som gäller. Men på grund av stormen som viner utanför har jag i alla fall ingen som helst lust att gå utanför dörren.

Annars är det inte mycket att orda om, här händer inte mycket alls. Lite kul att nämna är i alla fall att Helen har tävlat drag med främst Meja men även Siri fick vara med lite också. Vindelälvsloppet tror jag det heter, själv har jag noll kol på den sortens vinteraktiviteter men jag kan tänka mej att hundarna tycker att det är urkul.

Och ni som undrar hur det går med Ammi får undra en stund till – jag har inte sett minsta lilla tecken på att hon är dräktig men hoppas att jag kan ha ett besked om ca två veckor.

Ja, det är inte så hemskt att vara kvinna heller för den delen, men ibland önskar jag att jag kunde skylla på männens oförmåga att hålla fler saker än en i huvudet samtidigt. Ni vet, det där faktumet att männen är skapta för att jaga och då måste focusera stenhårt på EN sak för att lyckas, medan kvinnan skulle ta hand om barn, plocka bär, samla nötter, vårda sjuka osv osv

Den här veckan är huvudet fullt av inlämningsuppgifter (tre stycken), hålla isär Bluff och Movi, hoppas på dräktig Ammi, planera kennelträff, jag tänker på Karins hundar, pappa fyller 70 år, måste hitta ett MH åt Troll och ett MT åt Bluff, besök på lördag m.m. Samtidigt måste jag hålla ordning på att allt annat blir gjort, tvätta, laga mat, baka, städa, handla, betala räkningar, allt pyssel med grabbarna och skolan, allt pyssel med hundarn osv osv. Det fanns en tid när jag hade stenkoll (och energi) till allt som skulle hinnas med och kommas ihåg, och det utan att behöva titta i kalender. Nu klarar jag inte en dag utan mina minnesanteckningar – OM jag har kommit ihåg att skriva ner det vill säga….. Förmågan försvann när jag blev med barn och under ammningen. Alla lugn-o-fina-hormonerna såg verkligen till att jag hamnade i en luddig dimma och var nöjd med att bara pula runt lite om dagarna.

Det händer fortfarande att jag skyller mitt röriga jag på ammningen. ”Åh” säger då folk förstående, för det vet ju alla att ammning minsann tär på både ork och hjärnans vakenhetsgrad. Och sen håller jag andan och hoppas att dom inte ska fortsätta med följdfrågan ”Hur gammalt är yngsta barnet” för då spricker det ohjälpligt. Han är nämligen tio år….