Månad: mars 2011

Hela lördagen tillbringade jag dels i bilen till och från Eskilstuna och dels sittande på föreläsning i redovisning. Var lite sur först eftersom himlen var blå och solen sken men turerna till och från bilen övertygade mej att den kalla snålblåsten ändå inte var nåt att längta efter. Och föreläsningen var nyttig även om det är ett ämne jag hållit på ett tag med nu. Lite intressant att märka hur saker man hört flera gånger förut faller på plats bara för att en ny människa säger det på ett annat sätt. Så åter igen kan man konstatera att ”repetition är inlärningens moder” och att det är viktigt att variera dom pedagogiska bitarna. Det lärde jag mej på min instruktörsutbildning, eller rättare sagt  studiefrämjandets ledarskapsutbildning, för hundra år sen men man hinner ju att glömma.

Idag har vi haft det lugnt. Grabbarna var på kalas på förmiddagen och då passade Hasse och jag på att packa ryggan med fika och ta en längre skogspromenad i ”riktig” skog. Vi har ett ställe utanför Vånga som vi ständigt återvänder till för blåbärsplockning, spårövningar eller bara för att strosa ett tag. Hundarna gillar det stället lika mycket som vi. Idag gick vi längre in än vi brukar och hittade ett riktigt drömställe, ett helt enskillt  litet ”hemman” alldeles vid en liten sjö, en liten ladugård och ett par småängar till och helt omgärdat av storskog, flera kilometer till närmsta granne och en bra bit till bebyggelse. Den som finge bo så…

Väl hemma tog jag en lur och vaknade lagom till Hasse hade maten färdig, det är jag inte direkt bortskämd med och uppskattar det mycket när det händer. Så nu känner jag mej nöjd och utvilad och redo att ta tag i veckans alla uppgifter.

Helen och Meja har varit ute på dragtävling igen och vunnit sin klass så nu är det väl på tiden att jag försöker sätta mej in i det regelverket också, dels för att kunna få ut rätta uppdateringar här på hemsidan men också för att det ska räknas in i ”striden” om Årets Fätorpshund. Vetja om dom ska ta det ett tredje år…….då får jag nog hitta på nåt speciellt som pris. Men å andra sidan vet jag flera bra fätorpare som ligger i startgropparna ;o)

Och till sist lite nyheter om Ammi – inga nyheter finns att förtälja…

Sen sist har jag varit hos doktorn och fått dubbel dos kåvepenin mot bihåleinflammation, mår mycket bättre men just idag är det segt. Var pigg i helgen och plockade, sorterade, bakade, tog promenader mm och tog väl i lite för mycket så idag är det vilodag som gäller. Men på grund av stormen som viner utanför har jag i alla fall ingen som helst lust att gå utanför dörren.

Annars är det inte mycket att orda om, här händer inte mycket alls. Lite kul att nämna är i alla fall att Helen har tävlat drag med främst Meja men även Siri fick vara med lite också. Vindelälvsloppet tror jag det heter, själv har jag noll kol på den sortens vinteraktiviteter men jag kan tänka mej att hundarna tycker att det är urkul.

Och ni som undrar hur det går med Ammi får undra en stund till – jag har inte sett minsta lilla tecken på att hon är dräktig men hoppas att jag kan ha ett besked om ca två veckor.

Ja, det är inte så hemskt att vara kvinna heller för den delen, men ibland önskar jag att jag kunde skylla på männens oförmåga att hålla fler saker än en i huvudet samtidigt. Ni vet, det där faktumet att männen är skapta för att jaga och då måste focusera stenhårt på EN sak för att lyckas, medan kvinnan skulle ta hand om barn, plocka bär, samla nötter, vårda sjuka osv osv

Den här veckan är huvudet fullt av inlämningsuppgifter (tre stycken), hålla isär Bluff och Movi, hoppas på dräktig Ammi, planera kennelträff, jag tänker på Karins hundar, pappa fyller 70 år, måste hitta ett MH åt Troll och ett MT åt Bluff, besök på lördag m.m. Samtidigt måste jag hålla ordning på att allt annat blir gjort, tvätta, laga mat, baka, städa, handla, betala räkningar, allt pyssel med grabbarna och skolan, allt pyssel med hundarn osv osv. Det fanns en tid när jag hade stenkoll (och energi) till allt som skulle hinnas med och kommas ihåg, och det utan att behöva titta i kalender. Nu klarar jag inte en dag utan mina minnesanteckningar – OM jag har kommit ihåg att skriva ner det vill säga….. Förmågan försvann när jag blev med barn och under ammningen. Alla lugn-o-fina-hormonerna såg verkligen till att jag hamnade i en luddig dimma och var nöjd med att bara pula runt lite om dagarna.

Det händer fortfarande att jag skyller mitt röriga jag på ammningen. ”Åh” säger då folk förstående, för det vet ju alla att ammning minsann tär på både ork och hjärnans vakenhetsgrad. Och sen håller jag andan och hoppas att dom inte ska fortsätta med följdfrågan ”Hur gammalt är yngsta barnet” för då spricker det ohjälpligt. Han är nämligen tio år….

Tre fina parningar fick vi till innan Ammi tyckte att det var nog. Så nu håller vi tummarna för att hon ska vara dräktig också. Jag har flera bra valpspekulanter och det är så tråkigt när man måste meddela att ”tyvärr, tiken gick tom”. Dessutom ser jag fram emot att få se vad Bluff lämnar. Han å andra sidan förstår inte riktigt mitt resonemang nu i dagarna. Det gick ju jättebra att ha lite kul med Ammi men nu minsann säger matte nej så fort han visar minsta intresse för Movi som är i höglöp. Även Movi säger rejält ifrån hon också. Livet är förbryllande och orättvist för en ung aussie-hane i sina bästa år, fullproppad med hormoner.

Men konstigt nog fick vi ett genombrott på träning i igår, trots alla goda dofter. Bluff började ÄNTLIGEN vicka in rumpan på det sätt jag vill när det gäller positionsträning i ingångar. Det var himla häftigt att se honom när det ”klickade”. Men då kanske man åter igen fått bekräftat att det är bra med träningsuppehåll ;o)

För övrigt är det mest plugg sopm gäller, jag har en stor inlämningsuppgift både den här helgen och nästa. Och ut törs jag knappt gå, förkylningen är bättre men det är just i det här skedet som bihåleinflamationen brukar komma, och särskilt när jag har varit ute i kall blåst. Å vad jag längtar efter värmen!

Jag tänker också mycket på Karin i Australien som saknar sina två tikar Desi och Shelby (Bluffs mamma och halsyster) sedan en vecka. Förutsättningarna för att hundarna ska klara sej nere i buschen är inte riktigt lika bra som om det hade varit här hemma i Sverige…. Jag fortsätter i alla fall att hålla tummarna för att dom ska komma tillbaka, eller att Karin åtminstånde ska få ett besked om vad som hänt. Ovissheten måste vara hemsk 🙁